Meningen med livet?
För det är så det känns ibland. Som att livet inte har någon mening alls.
Har ni fått frågan någon gång? Om inte, var glada för det. Det blir som stopp i munnen. Som att ord inte kan komma fram. Det blir en tankeställare som oftast slutar med "att leva lyckligt" eller "att må bra". I alla fall är det vad jag hört andra svara på frågan. Jag själv svarade
-livet har ingen mening. Vi lever och vi dör.
För vissa ser mitt svar helt sinnessjukt ut. Vad då ingen mening? Självklart finns det en mening, vi kan inte bara leva för att dö. Varför kan vi inte det? Alla ska vi dö någong gång, ung som gammal. Vad skulle ni själva ha svarat. Det där om att må bra eller att vara lycklig? Om man då som jag varken är lycklig eller mår bra, vad är meningen då? Att bli lycklig kanske. eller att må bra.
Då ska jag tala om för er att det inte bara är att knäppa med fingrarna och tro att allt kan bli bra. Att man bara kan bli lyckig. För så är det inte. Det kan vara så lätt för tillfället, men efter ett tag faller man ner i hålet igen. Det där svarta hålet som håller en tillbaka från att ens försöka ta sig upp. Som att väggarna runt omkring dig ändå är allt för höga för att försöka klättras upp på.
Så man ger upp helt enkelt. Kanske inte första eller andra gången. Kanske inte heller tredje. Men tillslut inser man att det faktiskt inte spelar någon roll om man kommer upp ur det där hålet eller inte, för man kommer bara hamna där igen.
Man går alltid och är rädd för att hamna där eftersom man själv vet hur lätt det är. Hur lätt en person kan dra ner dig i hålet eller hur lätt det är att någonting går fel. För mig krävs inte mycket. Jag har varit där allt för många gånger.
Förstår ni nu varför jag svarade som jag gjorde? Varför jag inte drog till med en "att vara lycklig" variant och le? Om ni inte förstår så läs igen. Man ger upp. Fastnar i hålet. Ser bara det mörka i livet. Orkar inte.
För det är ord som jag skrivit ofta. "Jag vet inte om jag orkar detta länge till". Det är så de flesta av mina texter slutar. Jag skriver och skriver och skriver och... Det tar aldrig slut. Som att bygga en mur. Du lägger tegelsten på tegelsten fast, vad i detta fallet, är problem på problem. Minnen på minnen. Muren blir högre och högre men även ostabilare. Osäker. Osäker på hur man ska uppföra sig, göra och säga. Osäker på om man duger, är fin nog och duktig nog. Så muren välter. Allt faller samman.
Man tar upp tegelstenen igen och börjar bygga. I mitt fall, pennan och börjar skriva. Skriver och skriver och skriver och... Jag har åter igen byggt upp den där muren, lika ostabil och ostadig. Rädd för att den ska välta.
Bättre än så kan jag nog inte förklara.
Kommentarer
Becca
Bra skrivet! Jag har inte funderat på vad meningen är
Johanna - A dream as model ♥
Verkligen bra skrivit, läste nästan allt! <3
Sv: Åh tack så mycket :DD
LORISSA LOVEBOMB
Stor kram sänder jag dig. Hoppas du finner en mening med livet. Det händer inte av sig själv, face your fears <3
Trackback
