Tisdag

Snälla nej gör det inte HJÄLP!!

Vem det var som skrek visste jag inte men en sak var säker, personen som skrikit behövde hjälp. jo, det är ju det man behöver om man skriker hjälp men detta var inget vanligt skrik. Ett rop på hjälp som ekade tomt mellan väggarn. Ett vanligt skrik låter mer försvarslöst eller roligt men detta var ett skrik innan något hämskt skulle hända. Jag hörde ett skott och sedan var allt tyst. Det enda man hörde var fåglar som flög utanför huset och vinden som brusade högljudt. Jag kunde inte stanna längre, ja visste ju inte vart ja var någonstans.

Långsamt smög ja ut ur de rum ja vaknat upp i och kännde en enorm smärta i huvudet. Jag gick förbi en krossad spegel där ja såg blod på hela mig. Blod som kom från ett stort sår i huvudet. Det enda ja mindes från gårdagen var att jag gått hem från skolan och skulle äta då allt blev svart. Jag hade vaknat upp i detta hus av att någon skrikit i förtvivlan på hjälp.

Jag fortsatte framåt medans jag hörde lätta och snabba steg. Det lät som ett litet barn sprang över golvet med små sandaler. Jag vände mig om flera gånger för att se till så ingen skuggade mig. Det var svårt att koncentrera sig med all smärta i mitt huvud men ja var tvungen att fortsätta. När jag var framme vid huvud entren till det tydligen gamla förfallna hotellet, kunde jag inte stå ut med smärtan mer. Jag lade mig ner på golvet och skrek av smärta.

- Det där kommer ta lång tid att läka lilla vän. Haha, ja du stackare, du ska vara lyckligt lottad! Ja, du blev ju inte skjuten eller hur?! Ha-ha-ha

Jag satte mig upp och såg en suddig och svart gestalt framför mig. Det såg ut som en man men jag kunde inte koncentrera mig på det, då mitt huvud värkte så.

- Vem… ä..är du?, stammade jag fram.

- Din pappa! Ställ dig upp nu, vi har bråttom hem! Och skvalrar du för någon så skjuter jag dig också! Precis som din syster så har du ingen rätt att leva!

- M…men hu..hur kunde du gör något så all..allvarligt

- Tyst nu och gör som jag säger! Skynda dig vi har bråttom.

Jag ställde mig krampaktigt upp med allderess våta kinder av tårar. Pappa har alltid misshandlat mig sedan mamma dog i en bilolycka för tre år sedan. Jag hade hela tiden trott att pappa inte kunnat göra något sådant som att skuta Amelia, men troligtvis hade jag haft fel.

Jag kunde verkligen inte fatta att han skjutit henne.

Vägen hem var lång och han gick hela tiden och kikade runt, troligen så ingen skulle se hur sönderslagen jag var. Jag gick aldrig till skolan eller fick inte heller gå ut. Jag hade och har inte heller för den delen, ett normalt liv. Men pappa säger alltid att jag inte har någon rätt att leva. Kanske har han rätt, tänk om jag inte har något här att göra. Jag skulle kanske inte vara här. Jag försöker ju varje dag göra honom glad men det enda man får som tack är kanske en lite lösare smäll eller något mindre smärtsamt. Ofta blev jag slagen i magen och i huvudet. Smärtan man får är outhärdlig. Ibland får jag lust att ta livet av mig, men pappa säger att det är den smärtan han får varje gång han tittar på mig. Jag är inte särskilt fin. Rött tjockt här, fräknig, ljus gröna ögon, ganska spinkig, då jag inte får någon mat. Ibland kollar jag mig i spegeln och tänker

”Om jag endå fick se lite bättre ut. Jag kanske inte skulle få lika hårda smällar. Jag skulle inte se lika sönderslagen ut.”

Men det var inte så ofta jag kollade mig i spegeln. Pappa säger att jag inte ska kolla på mig själv, att det är bäst för oss båda.

När vi kommit in genom ytterdörren visste jag att han skulle göra något. Det är alltid samma rutin när man kommit in i huset där ingen kan se mig eller honom heller för den delen. Denna dagen var annorlunda, jag kände det på mig. Jag gick långsamt upp genom trappan mot mitt rum i väntan på en hårt slag i ryggen eller något liknande, men inget hände. När jag var längst upp i trappan vände jag mig om och kollade ner i marken.

- Gå in på ditt rum! Jag tänker inte göra någon nu, det har hänt allderless för mycket. Tro inte heller att du ska få något mer att äta.

- Okej, svarade jag och gick mot mitt rum.

Det var inte likt honom. Jag tror det hade med Amelia att göra. Jag var fortfarande förvirrad efter vad som hänt. Jag vet att hon inte var min riktiga syster, att hon blev adopterad från Spanien som 2 åring men det kändes endå sorgligt, jag lovade mig själv att inte gråta. Jag har alltid varit avundsjuk på henne. Hon hade ljust tunt blondt hår, mörkblåa ögon och en lagom knubbighet. Hon hade också tydliga drag, så som framåt stickande kindben och kraftiga höftben. Även om vi aldrig kände varandra så väl så kändes hon äkta, men mamma och pappa tyckte det var bättre att vi inte lärde känna varandra så väl eftersom de inte visste om vi var tvungna att lämna tillbaka henne. Det hade blivit fel i protokollet när de hämtade henne så polisen fick blanda sig i allt. Efter en lång diskussion fick dom klart att barnet inte skulle bli deras men dom fick aldrig reda på detta innan de gav sig iväg. Dom åkte hem till England igen med ett barn som inte var deras kan man nästan säga. Just den tiden minns jag inte så mycket av eftersom jag var 1 år. Mamma hade berättat detta för mig då hon var vid liv.

Jag lade mig ned i sängen och slappnade av. Huvudet värkte fortfarande och jag undrade vad han hade gjort. Inte kunde han skjutit mig? Nej, då skulle jag varit död vid detta tillfället. Jag kände hur ögonlocken stängdes och jag somnade.

Onsdag

- NU KOMMER DU HIT!

Jag vaknade med ett ryck och förstod att något var fel. När jag satte mig upp kände jag verken i huvudet igen. Idag var det värre än igår.

- Jag kommer!, svarade jag med en hög och säker ton.

- Det är bäst för dig!

På mindre än en minut var jag nere. Pappa satt och glodde ut i fönstret.

- Vad ville du?

Jag visste vad det var han ville. Han ville slå mig. Slå mig så hårt för att jag inte blev slagen igår.

Efter en lång tystnad så ställde han sig upp.

Han gick långsamt mot mig och tog ett stadigt gräpp om mitt huvud. Han backade in mig i en vägg och dunkade huvudet hårt mot den gråa, lite taggiga väggen. Det gjorde så ont att benen vek sig och jag gjorde mig redo för ännu ett dunk. Jag hade rätt, han gjorde det igen, men denna gången ännu hårdare och jag svimmade.

Jag vaknade upp igen efter 10-20 minuter ihop vikt på golvet. Det låg blod runt omkring mig och mitt huvud värkte något enormt. Jag försökte resa mig men benen var för svaga, och huvudet var för tungt. Jag släpade mig upp för trappan och in på mitt rum. Onsdagar är pappas lediga dag från jobbet, då var han alltid ute, så jag var ensam hemma. Jag la mig i sängen och kände hur blodet rann från huvudet ner i ögon och mun. Jag blundade och tänkte mig bort. Det enda som hördes var bruset utifrån. Det hade just blivit höst. Kallt och blåsigt.

Jag vaknade helt genomsvättig. Jag hade drömt. Huvudet var som en bomb som väntade på att få explodera. Klockan var redan tre på dagen. Jag var tvungen att äta något, så jag började resa på mig.

Smärtan var fruktansvärd och jag föll flera gånger, i hopp om att komma ned för trappan eller att över huvudtaget finna balans till att stå upp.

Efter flera försök med att komma upp på benen så var jag framme i köket. Det var ovanligt tomt i skafferiet men jag lyckades skrapa ihop en macka med ost på. Jag var så hungrig, det var inte alla dagar jag bara kunde gå och ta mat som jag gjorde nu. Jag var rädd att pappa skulle se mig äta och kalla mig fet.

Medans jag satt och åt kände jag hur trött jag var, ”jag kan inte sova mera nu”, intalade jag mig själv. Pappa skulle vara hemma om ungefär en timme, han är alltid hemma vid halv fem, så jag kröp upp för trappan och in i badrummet.

Jag satte mig framför spegeln i badrummet och pratade med mig själv

-          Vad är det här? Hur ska jag kunna se glad och pigg ut när jag ser ut på detta vis?

-          Du är värd det du får! Lyssna på pappa, han säger att du är skapt till att bli misshandlad, att alla barn som du blir behandlade på samma vis.

-          Ful är jag också. Pappa har rätt om allt han säger. Jag borde inte finnas här mera.

-          Ta nu en dusch och försök att göra pappa glad, du vet vad som händer annars.

När jag stod i den varma duschen kom jag tänka på hur mer hårdhänt han blivit. Kanske bara måste han få ut sina skuldkänslor, då han sköt ihjäl Amelia eller så känner han att jag behöver mera hyfs.

Jag stod länge och duschade innan jag kom på att jag hade bråttom, pappa skulle vara hemma vilken minut som helst nu. Det hela var inte lätt, att klä på sig och att ta sig tillbaka till rummet men en outhärdlig smärta var bland det värsta som fanns. Jag kollade på klockan. Fem i fem. Pappa skulle vara hemma snart. Jag satt oroligt på mig skrivbords stol och väntade på att bilden skulle rulla in på infarten. Jag blickade ut över mitt rum. Det var litet och instängt och alla saker från när jag var liten låg i kartonger under mig säng. Väggarna var ljusrosa och golvet var trä aktigt med lite lackad yta. Helheten av rummet var litet och fult. Mamma sa alltid ”En dag, Sara, så ska vi renovera ditt rum” med det hände aldrig eftersom hon dog, och då blev det så mycket runt omkring och pappa började misshandla mig och Amelia.

Jag satt spänd och orolig på stolen i väntan på att pappa skulle komma hem. Klockan blev 18.00 och timmarna gick och gick. När klockan var 00.08 så gav jag upp hoppet om att pappa skulle komma hem, så jag gick och lade mig i sängen.

Torsdag

Jag somnade direkt och vaknade inte förens klockan var nio på morgonen nästa dag. Jag låg länge och lyssnade om det var någon hemma. Ingen pappa som bråkade nere i köket och ingen vind som dånade. Allt var bara tyst. Jag kände att svulnaderna i huvudet gått ned en aning men dom var fortfarande mycket synliga. Smärtan var det samma men jag kunde gå lite bättre. Jag tog på mig min oranga morgonrock som jag fått av moster Anitha när jag fyllde 12. Det är tre år sedan jag fyllde 12. Tre år sedan mammas olycka skedde. Idag är jag femton och igentligen borde jag ju inte finnas här, för det är så pappa säger att det är.

Jag har en bra kompis. Hon heter Louise. Det enda problemet var att vi aldrig kan träffa varandra så mycket, då pappa inte gillar eller vill att jag ska vara ute.

Eftersom han inte var hemma ännu så tänkte jag om kanske Louise ville komma över och dricka te. Jag tog tag i telefonen och tänkte över vad jag skulle säga och om jag verkligen skulle göra det. Tänk om pappa kom hem medans vi drack te. Jo, jag gör det. Jag måste prata med henne.

Det pep länge i telefonen innan hon svarade:

- Hallå?

- Hej, ämm… det är Sara, jag tänkte om du kanske ville komma över på lite te eller någon? Jag behöver prata med dig.

- Visst kan jag det men först ska jag bara ta en dusch. Vi ses snart. Kul att du ringde!

- Mm, ses

Hon la på illa kvickt och jag tänkte om det verkligen var smart av mig att ta hit henne. Skulle pappa slå henne också om han kom hem och såg oss två?

Jag gick långsamt och försiktigt upp för trappan igen och stannade vid spegeln. Hon såg hemsk ut. Svullnaden hade visst inte lagt sig alls och Louise skulle se att någon hänt med henne. Jag gick ifrån spegeln och tänkte snabbt över en lögn över hur hon fått bulorna i huvudet. Visst var hon Saras bästa kompis, men detta är något hon aldrig skulle få för sig att berätta.

Det hade gått tjugo minuter och dörrklockan ringde. Hon kämpade sig ned för trappan. Det tog lång tid och Louise plingade på igen.

Jag tog ett stadigt grepp om handtaget och räknade till tre innan jag öppnade. Jo, Louise stod där men inte ensam. Hon hade med sig en polis.

- Men va… vad är detta?!, stammade hon fram medans hon nästan tappade balansen av överraskning och rädsla.

- Jag är oroig för dig Sara. Jag vet att du inte skulle ringa om du inte ville berätta något viktigt. Jag tog med en polis för jag tror att det som har hänt dig är allvarligare än vad du tror. Jag kan se på dig att något är fel. En vanlig tjej ser inte så slagen ut, om jag får säga slagen, sa Louise med en nedstämmande stämma. Hon lät inte orolig, snarare glad och lättad over att få säga till mig att hon visste något.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara stod där och granskade Louise och polisen.

- Ja tror att vi behöver prata lite Sara. Kan jag komma in?, sa polisen som tydligen hette Leon. Jag läste på hans namnbricka. Leon Edwards.

- Jo, visst. Ko..kom in.

Jag kunde ju inte säga nej, då skulle de fatta att det var något som inte stod rätt till. Jag bet ihop och gick mot soffan så normalt jag kunde men det var svårt och gå normalt med en sådan värk i huvudet.

-          Är det något som inte är riktigt i sin ordning?, frågade Leon med sitt anntekningsblock framför ansiktet.

-          Nej, allt är… bara bra.

-          Jag ser att du har bulor på huvudet, vad har hänt?

Jag tänkte länge på vad jag kom fram till innan, innan jag svarade:

-          Jag föll på cykeln igår.

-          Är du säker på att det är så? Har du skilda föräldrar eller hur bor du? Kan du berätta lite om dig själv? Vart är dina föräldrar?

Så många frågor. Hur skulle jag kunna förklara allt det där utan att berätta vad det igentligen är som hänt med mig.

-          Jo, jag är femton år. Min mamma dog när jag var tolv och sedan dess har jag bott här med min pappa och syster…

Det sista skulle jag inte sagt. Min ”syster” är ju död.

-          Alltså min syster bodde här men nu har hon flyttat för hon var äm.. hon är arton år så hon flyttade till New York för ungefär tre månader sedan. Min pappa jobbar väldigt mycket och jag får klara mig mycket själv.

-          Men är inte din syster sexton år?, sa Louise snabbt och darrade med rösten.

-          Stämmer detta? Är hon sexton?, fyllde Leon in

-          Ja eller nej de … hon flyttade även att hon bara är sexton…

Leon skrev i sitt block så att det hördes över hela rummet. Kanske inte så konstigt, för det var inte något annat ljud än det.

Jag tänkte på vad som skulle hända om pappa kom hem nu. Skulle han fly eller sätta sig och trevlig förklara vad som hänt, en lögn helt enkelt. När de gått skulle jag få så mycket srtyk så jag inte skulle kunna gå på flera dagar.

-          Kan du förklara lite mera exakt vart och när detta hände. Ja ditt huvud menar jag, sa Leon men en lite trevligare tonart.

-          Jag skulle cykla och köpa mjölk igår.. Ja i affären här borta. Men när jag skulle trampa iväg så slant jag liksom på pedalen och jag föll i asfalten så hårt att det blev en bula

-          En bula?!, nästan skrek Louise, snarare ett blått huvud. Sara det är något som hänt. Snälla berätta!

Jag kunde inte bara dra hela historian för en okänd man som kallade sig för polis och för en kompis som över huvud taget inte förstår att ”dricka te” betyder ”dricka te” och inte ”ta hit en polis och skäm ut mig”. Fast kanske var det bäst för både mig och pappa att berätta historian om vad som hänt och varför min syster inte är kvar i huset. Mamma är ju död, så det har jag inte ljugit om.

- Okej, började jag. Det är inte… jag föll inte från cykeln… jag…

Skulle jag verkligen berätta? Jag kände hur tårarna kom och Louise tog mig om axeln

Fredag

-          Sara, det är ingen fara, du kan lita på oss.

-          Jo, mamma dog när jag var 12 år, precis som jag sa, och då började pappa bli… annorlunda.

-          På vad vis menar du med annorlunda, sa Leon med frågande och lugn röst

-          Jo han var mer arg och lixom tjurig. Och en dag när jag kom hem från skolan så slog han mig.

-          Herregud!, skrek Louise men förtvivlande röst

-          Snälla, avbryt henne inte, bad Leon

-          Jo, som jag sa så slog han mig. Detta hände en månad efter mammas död, en månad av sorg och saknad. Han fortsatte att slå mig. Mera och hårdare för var dag som gick. Han gav sig inte på Amelia lika ofta men visst hände det att hon också fick en omgång då och då. Han tvingade mig att tiga om det annars skulle han mörda Amelia. Han säger alltid att jag inte har rätt till att leva, att alla barn blir slagna och att det är mitt fel att jag är så ful och fet… Jag tror också det är så. Allt är mitt fel!

-          Ursäkta men vem är Amelia?, frågade Leon

-          Det är min ,eller var min, låtsas syster. Mamma och pappa adopterade henne när jag var ett. Hon var ett år äldre än mig.

-          Varför säger du att hon var ett år äldre och att hon var din syster?, frågade Louise med en mycket orolig röst. Även hon var nära på att börja gråta.

-          För att… En dag så gick jag till skolan vilket pappa inte gillade att jag gjorde, och när jag kom hem så blev allt svart. Jag vaknade upp i ett gammalt och förfallet hotell. Och pappa han…

Jag var tyst en lång stund och hoppades på att Louise eller Leon skulle säga någon men de satt bara tysta och kämpade emot tårarna. Eller ja, Louise gjorde det, Leon satt och kollade ned i sitt block.

-          Pappa mördade Amelia, sa jag snabbt och högt efter en lång tystnad.

Båda två kollade upp och tappade andan. De fattade inte först men efter ett bra tag fyllde Leon in

-          Hur då?

-          Jag vet inte, troligen med en pistol eller något vapen för jag vaknade av att det smällde till.

-          Men varför har du inte polis anmält det?, sa Leon skarpt.

-          Du känner inte min pappa han… han är ond. Varje kväll slår han mig. I onsdags gav han mig nästan en hjärnblödning, då han dunkade huvudet i väggen. Efter det har han varit borta. Det är inte likt honom.

Jag fattade inte hur jag kunde prata om det. Det gick så lätt som om jag vill berätta. Men hela tiden hade jag en tanke i bakhuvudet om att pappa stod och hörde på.

-          Jag tycker vi gör såhär, började Leon, jag sjutsar in dig till sjukhuset, och jag ringer in en annan polis patrull som får vaka över huset och se till att din pappa får den vård han behöver när han kommer tillbaka.

Jag han inte ens tänka på vad han sa innan han släpade med mig till bilen och körde i full fart på väg till sjukhuset. När vi var framme fick vi akuthjälp och de kom fram till att jag hade en liten hjärnblödning. Jag hade också ett antal gamla skador i revbenen där vissa nästan hade bryts.

Mitt namn är Sara Walthon. Min pappa sitter inne i fängelse för misshandel och mord, då han mördade Amelia.

Jag bor mitt i New York tillsammans men en familj som har två barn sedan innan och nu har dom mig.

Jag går på socialkurser en gång i veckan och jag har böjat gå i skolan

Jag mår bra nu.