TISDAG

Snälla nej gör det inte HJÄLP!!

Vem det var som skrek visste jag inte men en sak var säker, personen som skrikit behövde hjälp. jo, det är ju det man behöver om man skriker hjälp men detta var inget vanligt skrik. Ett rop på hjälp som ekade tomt mellan väggarn. Ett vanligt skrik låter mer försvarslöst eller roligt men detta var ett skrik innan något hämskt skulle hända. Jag hörde ett skott och sedan var allt tyst. Det enda man hörde var fåglar som flög utanför huset och vinden som brusade högljudt. Jag kunde inte stanna längre, ja visste ju inte vart ja var någonstans.

Långsamt smög ja ut ur de rum ja vaknat upp i och kännde en enorm smärta i huvudet. Jag gick förbi en krossad spegel där ja såg blod på hela mig. Blod som kom från ett stort sår i huvudet. Det enda ja mindes från gårdagen var att jag gått hem från skolan och skulle äta då allt blev svart. Jag hade vaknat upp i detta hus av att någon skrikit i förtvivlan på hjälp.

Jag fortsatte framåt medans jag hörde lätta och snabba steg. Det lät som ett litet barn sprang över golvet med små sandaler. Jag vände mig om flera gånger för att se till så ingen skuggade mig. Det var svårt att koncentrera sig med all smärta i mitt huvud men ja var tvungen att fortsätta. När jag var framme vid huvud entren till det tydligen gamla förfallna hotellet, kunde jag inte stå ut med smärtan mer. Jag lade mig ner på golvet och skrek av smärta.

- Det där kommer ta lång tid att läka lilla vän. Haha, ja du stackare, du ska vara lyckligt lottad! Ja, du blev ju inte skuten eller hur?! Ha-ha-ha

Jag satte mig upp och såg en suddig och svart gestalt framför mig. Det såg ut som en man men jag kunde inte koncentrera mig på det, då mitt huvud värkte så.

- Vem… ä..är du?, stammade jag fram.

- Din pappa! Ställ dig upp nu, vi har bråttom hem! Och skvalrar du för någon så skuter jag dig också! Precis som din syster så har du ingen rätt att leva!

- M…men hu..hur kunde du gör något så all..allvarligt

- Tyst nu och gör som jag säger! Skynda dig vi har bråttom.

Jag ställde mig krampaktigt upp med allderess våta kinder av tårar. Pappa har alltid misshandlat mig sedan mamma dog i en bilolycka för tre år sedan. Jag hade hela tiden trott att pappa inte kunnat göra något sådant som att skuta Amelia, men troligtvis hade jag haft fel.

Jag kunde verkligen inte fatta att han skutit henne.

Vägen hem var lång och han gick hela tiden och kikade runt, troligen så ingen skulle se hur sönderslagen jag var. Jag gick aldrig till skolan eller fick inte heller gå ut. Jag hade och har inte heller för den delen, ett normalt liv. Men pappa sägar alltid att jag inte har någon rätt att leva. Kanske har han rätt, tänk om jag inte har något här att göra. Jag skulle kanske inte vara här. Jag försöker ju varje dag göra honom glad men det enda man får som tack är kanske en lite lösare smäll eller något mindre smärtsamt. Ofta blev jag slagen i magen och i huvudet. Smärtan man får är outhärdig. Ibland får jag lust att ta livet av mig, men pappa säger att det är den smärtan han får varje gång han tittar på mig. Jag är inte särskilt fin. Rött tjockt här, fräknig, ljus gröna ögon, ganska spinkig, då jag inte får någon mat. Ibland kollar jag mig i speglen och tänker

”Om jag endå fick se lite bättre ut. Jag kanske inte skulle få lika hårda smällar. Jag skulle inte se lika sönderslagen ut.”

Men det var inte så ofta jag kollade mig i speglen. Pappa säger att jag inte ska kolla på mig själv, att det är bäst för oss båda.

När vi kommit in genom ytterdörren visste jag att han skulle göra något. Det är alltid samma rutin när man kommit in i huset där ingen kan se mig eller honom heller för den delen. Denna dagen var annorlunda, jag kände det på mig. Jag gick långsamt upp genom trappan mot mitt rum i väntan på en hårt slag i ryggen eller något liknande, men inget hände. När jag var längst upp i trappan vände jag mig om och kollade ner i marken.

- Gå in på ditt rum! Jag tänker inte göra någon nu, det har hänt allderless för mycket. Tro inte heller att du ska få något mer att äta.

- Okej, svarade jag och gick mot mitt rum.

Det var inte likt honom. Jag tror det hade med Amelia att göra. Jag var fortfarande shokad efter vad som hänt. Jag vet att hon inte var min riktiga syster, att hon blev adopterad från Spanien som 2 åring men det kändes endå sorgligt, jag lovade mig själv att inte gråta. Jag har alltid varit avundsjuk på henne. Hon hade ljust tunt blondt hår, mörkblåa ögon och en lagom knubbighet. Hon hade också tydliga drag, så som frammåt stickande kindben och kraftiga höftben. Även om vi aldrig kände varandra så väl så kändes hon äkta, men mamma och pappa tyckte det var bättre att vi inte lärde känna varandra så väl eftersom de inte visste om vi var tvungna att länma tillbaka henne. Det hade blivit fel i protokollet när de hämtade henne så polisen fick blanda sig i allt. Efter en lång diskussion fick dom klart att barnet inte skulle bli deras men dom fick aldrig reda på detta innan de gav sig iväg. Dom åkte hem till England igen med ett barn som inte var deras kan man nästan säga. Just den tiden minns jag inte så mycket av eftersom jag var 1 år. Mamma hade berättat detta för mig då hon var vid liv.

Jag lade mig ned i sängen och slappnade av. Huvudet värkte fortfarande och jag undrade vad han hade gjort. Inte kunde han skutit mig? Nej, då skulle jag varit död vid detta tillfället. Jag kände hur ögonlocken stängdes och jag somnade.

ONSDAG

- NU KOMMER DU HIT!

Jag vaknade med ett ryck och förstod att något var fel. När jag satte mig upp kände jag verken i huvudet igen. Idag var det värre än igår.

- Jag kommer!, svarade jag med en hög och säker ton.

- Det är bäst för dig!

På mindre än en minut var jag nere. Pappa satt och glodde ut i fönstret.

- Vad ville du?

Jag visste vad det var han ville. Han ville slå mig. Slå mig så hårt för att jag inte blev slagen igår.

Efter en lång tystnad så ställde han sig upp.

Han gick långsamt mot mig och tog ett stadigt gräpp om mitt huvud. Han backade in mg i en vägg och dunkade huvudet hårt mot den gråa, lite taggiga väggen. Det gjorde så ont att benen vek sig och jag gjorde mig redo för ännu ett dunk. Jag hade rätt, han gjorde det igen, men denna gången ännu hårdare och jag svimmade.

Jag vaknade upp igen efter 10-20 minuter ihop vikt på golvet. Det låg blod runt omkring mig och mitt huvud värkte något enormt. Jag försökte resa mig men benen var för svaga, och huvudet var för tungt. Jag släpade mig upp för trappan och in på mitt rum. Onsdagar är pappas lediga dag från jobbet, då var han alltid ute, så jag var ensam hemma. Jag la mig i sängen och kände hur blodet rann från huvudet ner i ögon och mun. Jag blundade och tänkte mig bort. Det enda som hördes var bruset utifrån. Det hade just blivit höst. Kallt och blåsigt.

Jag vaknade helt genomsvättig. Jag hade drömt. Huvudet var som en bomb som väntade på att få explodera. Klockan var redan tre på dagen. Jag var tvungen att äta något, så jag började resa på mig.

Smärtan var fruktansvärd och jag föll flera gånger, i hopp om att komma ned för trappan eller att över huvudtaget finna balans till att stå upp.

Efter flera försök med att komma upp på benen så var jag framme i köket. Det var ovanligt tomt i skafferiet men jag lyckades skrapa ihop en macka med ost på. Jag var så hungrig, det var inte alla dagar jag bara kunde gå och ta mat som jag gjorde nu. Jag var rädd att pappa skulle se mig äta och kalla mig fet.

Medans jag satt och åt kände jag hur trött jag var, ”jag kan inte sova mera nu”, intalade jag mig själv. Pappa skulle vara hemma om ungefär en timme, han är alltid hemma vid halv fem, så jag kröp upp för trappan och in i badrummet.

Jag satte mig framför spegeln i badrummet och pratade med mig själv

-          Vad är det här? Hur ska jag kunna se glad och pigg ut när jag ser ut på detta vis?

-          Du är värd det du får! Lyssna på pappa, han säger att du är skapt till att bli misshandlad, att alla barn som du blir behandlade på samma vis.

-          Ful är jag också. Pappa har rätt om allt han säger. Jag borde inte finnas här mera.

-          Ta nu en dusch och försök att göra pappa glad, du vet vad som händer annars.

När jag stod i den varma duschen kom jag tänka på hur mer hårdhänt han blivit. Kanske bara måste han få ut sina skuldkänslor, då han sköt ihjäl Amelia eller så känner han att jag behöver mera hyfs.

Jag stod länge och duschade innan jag kom på att jag hade bråttom, pappa skulle vara hemma vilken minut som helst nu. Det hela var inte lätt, att klä på sig och att ta sig tillbaka till rummet men en outhärdlig smärta var bland det värsta som fanns. Jag kollade på klockan. Fem i fem. Pappa skulle vara hemma snart. Jag satt oroligt på mig skrivbords stol och väntade på att bilden skulle rulla in på infarten. Jag blickade ut över mitt rum. Det var litet och instängt och alla saker från när jag var liten låg i kartonger under mig säng. Väggarna var ljusrosa och golvet var trä aktigt med lite lackad yta. Helheten av rummet var litet och fult. Mamma sa alltid ”En dag, Sara, så ska vi renovera ditt rum” med det hände aldrig eftersom hon dog, och då blev det så mycket runt omkring och pappa började misshandla mig och Amelia.